tacoätartävling

Hjälp säger jag bara. HJÄLP. Var hos moster igår. hade blivit utlovad en middag tillsammans med min kusin, hans flickvän och en av hans kompisar. Det hela visade sig vara en av deras årliga tacoätartävlingar. okej. det låter lite cheezy, men de har gjort det i åtta år.. saken var hur som helst den att min kusin och hans kompis var väldigt, nästan alltför kaxiga och självsäkra på sin egen vinst att jag och flickvännen av ren principsak var tvugna att spöa dem. Nu hör också det till saken att jag väger 59, och lotta väger nog ännu mindre... ändå lyckades hon äta 11 och jag 12 såna där jävla tacos. och av ren vilja vann vi alltså över dem båda, vilket kändes skönt. men fy! aldrig mer, aldrig mer!

Annars blir saker lite pinsamt uppenbara ibland. Men det blir ju så när man inte riktigt vet om det finns något krav på att man ska säga något.. eftersom att man inte vet vad man hade innan. men det lär väl visa sig vad det blir av det...

tisdag blir iaf vingåker. helgen jobb. fredag i synnerhet; äta med teaterfolket samt utgång. lördag i synnerhet; fylla 19. söndag i synnerhet; sista föreställningen med pengarna eller livet. sen är det slut. gött.

nehej. nu bär det av till jobbet minsann.

partout.

come vorrei

Ja, vad säger man? Det gråa är borta.

Det var väldigt färglöst och blekt väldigt länge, men så byttes allt mot något nytt. Något som känns mer tillförlitligt. Visst finns det fortfarande lite lösa tråda som i sinom tid bör knytas åt, men tills jag har gjort det kan jag bara slappna av och återigen höra det silvriga och glittriga i det som är beständigt runt omkring mig.

Ja, jag vet att det var oerhört luddigt uttryckt, men det brukar jag ju alltid lyckas ta med till bordet. det luddiga. Allt lär klarna tids nog ändå.

Armin est tout.

partout.

sleep, don't weep

Vad fan ska jag ta mig till? Jag kan inte andas utan att känna gråten i halsen. Allt blir grått igen. Hatar det gråa. Hatar.

partout.

nej

nyåret kom och gick.

jag har aldrig varit såhär äcklad eller kränkt.

partout.