När det starka i människan blir vekt

Jag tror jag börjar bli lycklig. Vad fan är det för fel på mig?

Mitt i alla känslosvall, mitt i den stora grå känslan av att vara kall och trött, kommer så något ljust och främmande antågandes. Det är förvisso skönt. Men samtidigt är det en aning frustrerande. När jag bara var färglös kunde jag ändå säga mig vara säker på vem jag var. eller snarare vad jag var. Nu är allt så ostabilt. Men men. jag lär väl få landa i den här känslan med till slut. om inte så återgår jag väl till det gamla. har ju kvar mitt medborgarskap där. Det är här, i det nya, som jag är en immigrant.

Vill sjunga bort min frustration. Tror jag ska försöka hänge mig åt att skriva lite ny musik. Något litet och storartat.

"Herre Gud och käre Jesus, det kan man verkligen säga. Hade de varit närvarande under någon period i mitt liv hade jag varit en lycklig kvinna vid det här laget!"

partout.