I det allra största tysta

Det känns som att känslan som besitter mina dagar nu är hemlig. En slags odefinierbar klump i halsen. Innan jag kom hit har känslan varit en annan.
En slags önskan om att få ge upp. Även om
jag aldrig skulle förmå att göra det, så har det ändå varit vad jag känt. Men nu när allt har
"ordnat sig" så har den ersatts av något annat. Inte lugn, inte heller ro. Det är något annat.

Detta något har också fått mig att stanna upp för att se mig i spegeln. Helt plötsligt är det för mig
en ynnest att få beskriva istället för att bli beskriven. För det är väl det som händer när man står
på scenen. Folk ser på en för att hitta något slags sätt att beskriva ens prestation och det sätt på
vilket man jobbar. Nu vill jag hellre iakta och skriva. hm.. men det är bra. skönt att få ge lite till
sig själv igen.

På Onsdag flyttas det alltså. Till ny adress. Nya äventyr. Ny sorts ensamhet. En rätt så behaglig
ensamhet. Skönt. Lite tråkigt också. Har, oavsett svackor, haft det väldigt bra hos mina med-
kollektivister. Men jag flyttar ju inte till gambia. så jag kan ju minsann hälsa på när jag vill.

Eva Dahlgrens bok 'Hur man närmar sig ett träd' är för övrigt oerhörd. Läs den.

partout.